Igår släpptes den, den svarta Wii:n. Åh, jag vill ha en sån! Men, jag vill inte ha en PAL, utan en NTSC-version så att man kan importera spel. Konstigt nog så har jag inte lyckats hitta den på videogamesplus.ca eller amazon.com. Söker jag på releasedatum för USA så får jag bara upp gamla nyheter om att den svarta INTE skulle släppas i USA men däremot i Europa. Sen hittade jag nåt om att den skulle släppas trots allt, fall 2009, men de verkar ju inte ha fått den än? Är Europa först för en gångs skull?! Eller vad gör jag för fel? Nån som vet om den går att köpa nånstans från USA/Kanada?

Idag fick jag även Tales of Symphonia - Dawn of the New World i posten. Blev lite förvånad för jag fick för mig att det skulle släppas först 27 november, men det kanske blev ändrat? Hursomhelst så har jag inte tid att börja spela detta spel just nu, då jag är fullt upptagen med Luminous Arc. Orka hålla på att byta spel mitt i, sånt har jag gjort så mycket på senaste men det brukar aldrig bli nåt bra ändå. Det slutar bara med att man tröttnar på allt.

Om inte jag hade haft en halvlång bussresa framför mig under helgen som varit, så hade det nog dröjt ännu längre innan jag plockat upp Luminous Arc. Det har ändå stått ganska länge i min spelhylla, men jag har liksom inte vågat börja spela. Det har fått ganska ljummen kritik, ibland dålig. Sånt gör ju vilken gamer som helst nervös. Här har man lagt ut ett antal hundralappar på ett spel och sen kanske man kommer hata det och ställa tillbaka i hyllan för att damma? Inte ett optimalt scenario.

Men, jag trotsade det alla andra sagt och med inga förväntningar alls så började jag spela. Och jag måste säga att jag är positivt överraskad! Storyn är ju inte direkt nån jättehöjdare, rösterna är ganska knackliga, men det som är den stora behållningen är striderna. Påminner mycket om Final Fantasy Tactics, fast så mycket enklare. Men det viktigaste av allt är att det är roligt och att man vill fortsätta. Och det vill man. Håll utkik efter en recension av detta på RPGaiden senare. :)

Pojkvännen är bortrest i en vecka och det betyder att jag är utan min guideläsare, så jag kan inte spela. Eller, kan kan jag väl, men jag vill inte, för vi spelar DQ8 tillsammans. Köpte guiden från Amazon UK och fick den levererad på två dagar. Det är snabba ryck må jag säga! Har spelat nästan 10 timmar än så länge och det är... så charmigt. Jag har alltid avskytt Akira Toriyamas karaktärsdesign, men jag har börjat mjukna i o m detta spel. Monsterdesignen är så väluttänkt och det är även karaktärernas. Alla dessa smådetaljer som gör att man glömmer "fulheten" i deras utseenden. Grafiken är något av det bästa PS2:an kan ta fram. Visst, Xenosaga 3 och Final Fantasy XII i all ära, men här snackar vi vacker cel-shading och spelet laggar lite på vissa punkter där grafiken är extra tung. Musiken, framförd av Tokyos symfoniorkester är riktigt imponerande. Sprudlande, livfull, vackert avmätt till händelserna i spelet. Jag diggar karaktärerna även om jag hatar att hjälten är tyst. Jag är lite allergisk mot sånt, speciellt när röstskådespeleriet är så bra! Fler spel borde utnyttja britterna för detta ändamål.

Har faktiskt aldrig spelat ett Dragon Quest-spel, så återigen är jag och börjar i fel ände, men det skiter jag fullständigt i. Som pojkvännen sa, ska man börja nånstans, så varför inte börja där det är som bäst? Kanske blir det så att jag köper nåt DQ-spel till DS också. Men denna vecka då inget DQ blir spelat i vanlig ordning, så kommer jag fortsätta med Suikoden: Tierkreis, som hamnat lite i skymundan, och inte alls med mening heller. Jag får passa mig så det inte går för lång tid mellan mina spelsessioner. Det är ju fullt möjligt att spela två olika spel samtidigt.

Både Jeanne d'Arc och Phantasy Star IV är nu avklarade. Jeanne för några dagar sen och PS4 igår. Sista bossen i Phantasy Star var så lätt jämfört med vissa andra bossar man mött under vägen. :P Det var nästan lite "meh"-känsla över det hela, även fast det var kul att totalt äga striden.

I min DS sitter nu Suikoden: Tierkreis, som jag försöker spela så fort jag hinner. Det har väl gått 4 timmar eller så och det är väldigt mysigt och roligt. Miljöerna är några av de vackraste jag nånsin sett, spelet känns Suikoden även fast det finns en del skillnader från tidigare spel i serien. Rösterna är horribla, och ljudchipet borde enbart ha använts för musiken, om ni frågar mig. :P Men som tur är blir de mer och mer sällsynta ju längre in i spelet man kommer. Musiken däremot, ojojoj, här klingar det vackert! Har köpt soundtracket, men det har inte dykt upp än, tack vare påsken. :P Alltid dessa röda dagar som ska förstöra för en...

Jag funderar lite över varför de inte gjorde Tierkreis i 2D. Jag själv skulle ha tyckt att det bore bättre och man kunde ha utnyttjat kraften i DS:en på ett effektivare sätt. Det är helt oki att använda sig av 3D, men ärligt talat, så snygga blir inte karaktärerna. Deras 3D-look gör inte karaktärsdesignen rättvisa, men som tur är får man se 2D-bilder på karaktärerna när de har dialoger med varandra. Tycker det är lite synd att så många räds 2D-grafiken, när man kan göra underverk med den också och i många fall, mer detaljrika karaktärer.

Hursomhelst, jag ska inte snöa in på det. Jag borde väl gå och spela istället! :D

Jag har alltid gillat Star Ocean-serien, att resa genom ett universum och uppleva många olika planeter och världar. Men efter att jag spelat Star Ocean: First Departure för första gången, så kändes det verkligen som att universum hade krympt. Ska det vara såhär litet? Finns det inget mer att utforska?

En av mina stora RPG-synder, är att jag aldrig rört ett Phantasy Star-spel, denna hyllade serie till Mega Drive. Min pojkvän fick mig för ca en vecka sen att ta upp Phanatsy Star IV. Visst, jag börjar i helt fel ände, men skitsamma. Det börjar lite hastigt och lustigt, med den coola kvinnliga karaktären Alys och unge, osäkre 16-åringen Chaz. I många fall vad gäller äldre rollspel, får man som spelare vara beredd på att storyn och karaktärerna inte alltid är så välutvecklade. Därför var det väldigt kul att upptäcka, hur smart och roligt skrivet Phantasy Star IV:s manus är. Alla karaktärer har sina små egenheter, de tjafsar och bråkar, retas och skämtar, svär och är allmänt uppnosiga. Flera gånger brister man ut i skratt för att det är så underhållande.

Phantasy Star IV har ett rikt galleri av olika karaktärer inom olika raser, vilket gör att spelet inte känns tråkigt. Fighterna kan innehålla upp till fem karaktärer, tempot är riktigt högt och även om encounter raten är riktigt hög på sina ställen, så tröttar heller inte striderna ut dig som spelare. Det enda som kan bli tjatigt är musiken, då den inte varierar sig överallt. Många städer och dungeons har samma musik och låten som spelas när man kommer till ett inn ska vi inte ens prata om... Men det finns flera riktigt bra låtar, men tyvärr gjorde ljudchippet i Mega Drive inte spelet någon förtjänst. Där slår de flesta SNES-spel PS IV med hästlängder.

Grafiken är lagom snygg för sin tid, men på flera ställen sticker den ut. Fiender och bossar, bakgrundsmiljöer, eller rymdresor visar verkligen vad man kunde skapa till Mega Drive. Men nånting som verkligen lyfter hela upplevelsen, och som får det redan briljanta manuset att lysa ännu starkare, det är de så kallade mellansekvenserna. Likt en serietidning kommer det fram bilder på karaktärer eller ställen det pratas om, för att driva fram storyn. Här får man verkligen se alla reaktioner, inte bara tolka in dem i texter. Det är vackert, simpelt och riktigt intelligent gjort. Det är förvånande att den här typen av berättarstil inte används längre.

Nu har jag visserligen börjat i fel ände vad gäller PS-serien, men jag är glad att jag började någonstans. Och jämfört med First Departure, så har PS IV så många fler världar att utforska, vilket gör att spelet känns riktigt stort och maffigt, för att vara från 1994. Det är ingen tvekan om att Phanatsy Star IV är ett av de bästa klassiska rollspelen som har skapats.

Känslan. Pirret. Det där obeskrivliga ruset. Det är nytt, det är svängigt, det är känslor, det är trummor, det är blåsinstrument och fantastiska stråkar, det är - musik såklart.
Och inte vilken musik som helst. En ny favoritlåt har uppenbarat sig för mig. Låten ifråga kommer från det kraftigt Wizard of Oz-inspirerade spelet Riz-Zoawd (ett anagram av Wizard Oz) som släpptes till DS i Japan i december förra året. Old Dragon kallas låten, komponerad av Masaharu Iwata, och det är något av det svängigaste jag har hört på länge.
Jag har nyligen köpt soundtracket hos Otaku, och med förhoppningen att fler människor ska upptäcka hur bra spelmusik är, så får ni alltså ett smakprov i form av denna låt. Sen är det bara att inhandla soundtracket på valfri onlinebutik (se inlägget innan detta). :)

>> Klicka här för att lyssna. (OBS, ej hela låten, endast ett smakprov)

Jag gillar inte jazz, och jag vet inte om det där kan klassas som jazz, men jag älskar det. Det svänger så det nästan är svårt att sitta still. Självklart låter inte hela soundtracket på detta vis. Överallt i soundtracket hittar man glimtar från Hitoshi Sakimotos och redan nämnda Masaharu Iwatas tidigare arbeten, som t ex Final Fantasy XII, Final Fantasy Tactics, Odin Sphere och Stella Deus. För att ge några exempel.

Jag är helt såld. Det är än så länge det bästa jag hört under hela året.

Det var alldeles, alldeles för länge sedan som jag köpte spelmusik. Det har helt enkelt inte funnits utrymme i min ekonomi, och det har känts riktigt jobbigt. Jag brukade kunna köpa 2 soundtracks per månad (vilket råkade bli 6-8 stycken alltsom oftast...), men det känns som om det var evigheter sen jag var ute på nätet och handlade. Jag kunde knappt bestämma mig för vart jag skulle lägga min order!

Jag har ett antal onlinebutiker som jag har använt genom åren och jag gillar dem alla. PlayAsia, det var där allt började. Hade innan dess köpt spelmusik till hutlösa priser från Spelbutiken (på den gamla goda tiden), men fick ett tips om att import från HongKong var billigare. PlayAsia importerar i sin tur från Japan, så det finns ingen risk för brända fejkskivor.

Lite senare upptäckte jag Otaku som verkar drivas av en eldsjäl borta i Japan. När man beställer får man alltid mail från en person som kallar sig Alex McLaren, kan det vara så att det är en britt eller irländare som sitter där borta i Japan och tjänar lite extra på att sälja musik? ;) Vem vet, men bra funkar det iallafall, och ibland hittar man skivor där som PlayAsia säger är slut.

Ytterligare ett tag senare hamnade jag hos VGM-World, en ganska ambitiös site som drivs av en japanska. Hon är snabb att svara på mail, alltid lika trevlig och utbudet är ganska bra. Framför allt så får hon ibland in sällsynta skivor, och visserligen kan priset då stegra sig över 100 dollar, för ett sådant ex, men kommer rätt skiva, så kan det vara värt det. (Star Ocean 2 - Fantasy Mega Mix, skulle jag t ex kunna betala så mycket för.)

Den senaste butiken som jag har handlat från, och gjort så ganska mycket den senaste tiden är CD Japan. En japansk butik, fast på engelska, som har väldigt mycket, men inte allt. Men de har bra priser, rabatter, kundpoäng osv, så det känns alltid kul att handla från dem.

Jag tycker att alla ovanstående har bra leveransertider, men billigast på frakt måste nog PlayAsia vara. Det kan kosta runt 5 dollar att få ett paket skickat till Sverige, och det är inte mycket. Å andra sidan kan det ibland ta lite längre tid, men allt jag har beställt har alltid kommit fram. Otaku brukar det vara snabba ryck på, han sitter ju på sitt lager, finns en skiva inte i listan, så finns den heller inte att köpa. På PlayAsia kan man mötas av "skickas inom 5-15 dagar", vilket betyder att varan måste beställas in. I sånna fall brukar jag vända mig till Otaku.
CD Japan är lite lik PlayAsia, där kan det stå att en vara skickas inom 3-5 arbetsdagar. Men eftersom de har sitt säte i Japan, så känns det lite bättre ändå och de brukar vara snabba på att leverera. Tycker även att VGMWorld gör bra ifrån sig, men det ska sägas att jag ibland uppfattar dem som dyrast.

Nyss lade jag en beställning på Atelier iris Eternal Mana OST och Atelier Iris Eternal Mana 2 OST hos CD Japan. Jag funderade på om jag skulle köpa Riz-Zoawd OST, och det kommer jag göra tids nog, men det är alldeles nysläppt och de andra skivorna är från 2004-2005, så jag tar inga risker. Vill ju inte att det ska stå "out of print" när man väl ska handla. Får se om de dyker upp hos mig nästa vecka.

Är det nån där ute som går i funderingar på att börja köpa hem spelmusik, så kan jag varmt rekommendera ovanstående onlineaffärer. :)

Lovely Firefly från Loading fortsätter att påverka mig. Hon sa en gång att hon gillar hur jag skriver på svenska. Jag gillar också att skriva på svenska. Annat flyt. Mitt förra inlägg, trots fina kommentarer kring det, kändes lite... fattigt på nåt vis. Det var som att ord jag ville säga inte kom fram, jag kände mig lite låst. Jag gillar såklart att skriva på engelska, väldigt mycket faktiskt. Men jag funderade på om bloggen i sig skulle kunna bli rikare om jag skrev på mitt eget språk. Det kanske blir fler små inlägg, små tankar om spel som man kanske inte orkar skriva annars bara för att det ska vara på engelska. Jag vet inte.
Tanken med engelska var ju just att nå en större publik, men jag misstänker att de jag har nått hittills bara är från Sverige iallafall. :) Däremot tänker jag inte ändra namnet på bloggen till nåt mer försvenskat. Jag gillar det här! The Game Pile. Det låter lite coolt sådär. :) Och visst har jag hela högar med spel som ska spelas. Mer om det en annan gång. Just nu måste jag vänja mig vid att skriva på svenska här och ni som läser måste komma över chocken också. ;) Nu återvänder jag till Frankrike och Jeanne d'Arc!

I gamed the brilliant game Jeanne d'Arc for a huge amount of hours last year, but then some leveling was required to finish the game off, and somehow, I stopped gaming. I never understand myself, looking back at that decision. What I can be happy about though, is that I've taken up my sword again, and I'm loving it, just as much as I did before. Jeanne d'Arc is one of my all time favorite SRPG's and although I might not have played all there is in that genre, I have played some of the best, for example Final Fantasy Tactics and Stella Deus. Jeanne d'Arc is of course inspired by the real story behind the legend, and also the movie based on the same character, but it also adds its own elements. The story and characters are very good, I love the voice actors. The music is simple yet beautiful and once I start gaming it's hard to put my PSP down. The battles have a perfect difficulty level. It's always fun, never boring, never tedious. It's quite scary to think that I wasn't going to buy this game, just because of the historical figure it portrayed.

Speaking of famous characters making appearances in RPGs; although she is a fictional character it does feel kind funny that Dorothy and her friends are coming alive again, in the heavily Wizard of Oz-inspired game Riz-Zoawd. I've listened to the game's music a little bit, and it is brilliant. Hotoshi Sakimoto and his companion Masaharu Iwata are the geniuses behind the score (with intro and outro songs by acclaimed Michiko Naruke from the Wild ARMs series), so no wonder it's amazing. I sure hope they will bring this game to the western part of the world, cause even if it looks odd, I think it could be a blast to game. And the music, oh it really brings back memories from Final Fantasy Tactics and Final Fantasy XII, the latter I recently completed. Love that game. Now I'm off to swing my sword as Jeanne for a few more hours.

I have started to play the remake of one of my all time favorite games - Star Ocean: Second Evolution, also known as Star Ocean: The Second Story for the PlayStation.

I remember how much I loved this game and I spent a huge amount of hours, roaming the fields and dungeons of planets Expel and Nede. After just two hours into the game, it is almost scary how much better Second Evolution is compared to Star Ocean: First Departure, that I recently completed. The characters have more colorful personalities, the plot is stronger, the towns and dungeons are bigger and are more fun exploring, the music is much more beautiful, and overall it's just a better gaming experience.

( Continue reading )

As any other Final Fantasy-fan, I was really looking forward to Final Fantasy XII’s release in late 2006. When I got it, I immediately started playing. I can’t say that I absolutely loved the experience. I liked it, but there were many things I never fully grasped.

Vaan - supposedly the main character

First of all, the manuscript can be a handful, if you’re not used to a more old style of English. Second, it was obvious the developers had intended an online mode for FF XII, but decided not to go with that idea, but the incredibly large world was still intact. Which meant that I ran, ran and ran, and felt like I never got anywhere. Skills and equipment were handled through a big License Grid, you made your characters “learn” how to wear certain armor and use certain skills. I never got the hang of using the grid to my advantage. The battle system had been completely revamped from the earlier FF-games, and through the use of Gambits you would set the AI for your characters. This would provide a faster gameplay and not so much of you as a gamer popping up the menu just to make a move. However, I found the setup to be tricky and the special attacks called “Quickenings” were another thing that I pretty much let be. To top it off, the items and money found in the world were pretty much a joke, and instead you had to focus on selling loot that enemies dropped, if you wanted to make a living.

Because of all the mentioned above, I found FF XII to be tedious at times, challenging and frustrating. After 38 hours played, I came to a cave that showed me no mercy. That’s when I decided to quit gaming, just like that. I felt like I didn’t understand the FF-series anymore. I didn’t know what it had developed into, but it just felt wrong, and I turned my back on it, completely, spoke ill of it, and thought I’d never play it agian.

More than 2 years passed, and at the beginning of 2009 me and my boyfriend decided to play the game together. This time we would use a guide. So far we’ve played a good 50 hours, if not more.

( Continue reading )

I find it that I have a lot on my mind from time to time. This, however, is not a personal blog, other than it touches on the single most important interest in my life; console RPGs. Connected to this interest, is my love of game music and my drawing, which is heavily inspired by the Japanese manga-style.

RPGs and their music, is what I’ll be writing about here. I don’t know if it will become something great, or something that falls into forgetness. I’ll try not to let the blog sleep, but I also don’t have a set schedule for when I’ll write. If I have something on my mind, I’ll most likely say it.

I don’t know who will be reading this blog. Maybe it’s you, or someone you know, or someone I could never imagine would find their way over here. Or maybe it will just be me, and perhaps a friend if I ask them nicely. I don’t think I have a goal for this blog, not yet anyways. I’m gonna watch it grow, and nurture it the best way I can.

You are all welcome to read and comment. In fact, I look forward to you doing so.